Debutanten Jenni Ahlin har skrivit en bok för de yngre barnen om kärleken till ett husdjur.
Berätta om Dagarna med Daisy!
– Boken handlar om glädjen med att ha ett husdjur – i det här fallet en katt – och om hur ledsamt det är när djuret dör. Det är en ganska sorglig historia som jag tror att många kan känna igen sig i. Kanske ska tillägga att den har ett hoppfullt slut. Boken har fantastiskt fina illustrationer, gjorda av Lovisa Blomberg.
Hur fick du idén?
– Boken är baserad på en verklig händelse som drabbade en god vän och hennes familj. Sedan har jag lagt till och dragit ifrån efter eget huvud – och i Daisys personlighet har jag vävt in egenskaper från många olika katter som jag har träffat, bland annat den som vår familj hade när jag var barn.
Vad är svårast med att skriva en barnbok?
– Det är nog att försöka tänka som ett barn – inte bara språkligt utan också vad som är viktigt och vad man reflekterar över när man är liten.
Vem hoppas du ska läsa din bok?
– Vem som helst! Men kanske kan den vara till hjälp och tröst för någon som, liksom Max i boken, har förlorat ett husdjur.
Vad har du själv för barnboksfavoriter?
– Oj, det var en svår fråga! När jag var riktigt liten var det väl Totte, Spöket Laban – och såklart Pippi, Emil och Barnen i Bullerbyn, som mamma läste för mig.
I bokslukaråldern tyckte jag bäst om historiska skildringar, Skomakarungen var en favorit, liksom Kulla-Gulla, Pollyanna och Anne på Grönkulla. Föräldralösa och fattiga flickor tycks ha varit ett återkommande tema …
Numera är jag lite svag för Mamma Mu-böckerna. Fick faktiskt en ny i present av mina barn när jag fyllde 50 år.